Luna Nimbus

Wilmer börjar efter några tappade tänder inte längre tycka att detta fenomen är så fruktansvärt äckligt och traumatiskt längre. Vid frukostbordet utarbetade vi en strategi för en eventuell tandlossning under skoltid. Den funkade och det utan större blodspillan....tack och lov.

Nu ligger tanden i ett glas på sängbordet trots att Wilmer himlade med ögonen stönade och egentligen är för stor för att tro på tandfen, men han kommer nog ändå bli lite förvånad och glad när han i morgon hittar ett ägg guppande i glaset. Jo, gott folk. Så gör tandfen här i våran by ( i alla fall denna gång). Hon borrar hål i ägg, tömmer dem på innehåll och pressar ned en ihoprullad tjuga.......eller glöm det....hon trollar in tjugor i äggen....eller trollar in sig i ägget o VÄRPER tjugor. Vad vet jag. Jag är ju bara en simpel mamma som sitter här och slurpar på rödvin, och har livlig fantasi :-)

Trött trött trött i dag. Gjorde frukost till barnen och lade mig igen men barnen klarade inte av sina morgonbestyr utan att ryka ihop och jag blev så där opedagogiskt rosenrasande och skällde o skrek. Man vet ju inte vem man ska skälla på när båda skyller på varann och ingen kan erkänna vem som började. Jag mer eller mindre knuffade ut dem och skrek efter dem att jag tappat lusten för att åka med dem till badhuset. Just då kände jag så, men det kändes inget bra alls att skiljas som ovänner. Jag får reparera detta strax när jag hämtar dem på skolan.

Jag har ångest för ytterligare papper som behövs från a-kassan. Det är alltid nya papper och intyg som krävs och jag måste alltid ringa stressade lönechefer och be om fler och de suckar och säger att jag fick ju alldeles nyss. Jag mår skit över detta a-kasseri just nu. Jag har förhoppningsvis en fast tjänst på gång. Jag hasr gått bredvid och det kändes ok. Sedan har jag jobbat 1 pass själv och är inbokad på 5 dygn i februari. Sedan avgörs det om jag eller en annan vikarie får den utsatta tjänsten. Bara o hoppas!

Nu måste jag skynda mig. Jag hoppas jag och barnen får en bra badhusdag trots den dåliga starten.

Jag var lite segstartad i dag. När barnen kommit i väg till skolbussen ägnade jag morgonen åt kaffedrickande och TV-spel, men sedan bjöd jag jag hit min mor på lunch och bestämde att göra något aktivt för att vakna till liv ordentligt. Det blev en nudelsallad och kycklingspett i en hemgjord marinad (Mango Chutney, soja, olja, curry, chilipulver och honung).
Sedan gick jag ut på gården och började bära en massa ved och gjorde en brasa på gårdsplanen och tände även grillen. Sedan ställde jag stolar runt brasan med varma fällar på, så när barnen och mamma kom hit brann det för fullt och vi satt runt elden och pratade medan kycklingspetten låg på grillen.

Det var skönt att vara utomhus. Det har inte blivit så mycket av det på sistone. Lillskrutt har varit sjuk några dagar och det har varit mycket tid inne. Jag har även kommit av mig med min motion men ska försöka komma i gång igen.

I dag var barnen på sin andra karateträning och jag fick äran att följa med denna gång. Det var roligt att se och jag tror att det är bra träning för dem. Jag träffade gamla kompisen BK som är karatetränare för de lite äldre barnen. Vi plockade svamp, isfiskade, åkte på bilturer och skogsutflykter, fotade en massa annat när vi umgicks. Han var en aktiv vän och jag saknar hans energi, men pga hans svartsjuka sambo drog jag mig ur våran relation. Han vågade inte stå för den och jag ville inte smygträffas. Det kändes helkonstigt. Men vi träffades med leende läppar och trevligt småprat. Jag vinner inget på att visa agg även om jag varit besviken på honom. Särskilt den tiden jag låg på sjukhus och var jättesjuk och BAD honom komma men inte i smyg, men han inte ansåg sig kunna det. Då bad jag honom att aldrig höra av sig igen!

Men nu ska jag inte deppa över det förflutna. I dag har det varit en bra dag.
Jag vill ge mig själv pluspoäng  för att jag streatchat nacken, gjort urgoda spett, fått frisk luft och var duktig och småpratade med en mamma på karaten, men jag tror jag glömde bort ögonkontakten och minns inte alls hennes ansikte men jag minns hennes röst och kropp :-) 

I morgon ska vi åka till grannstadens urmysiga badhus och det ser jag väldigt mycket fram emot.

I lördags var jag och barnen på väg till loppis. Det öppnade klockan 9 och jag vill helst vara dör precis när de öppnar och var lite stressad att komma i väg. Barnen skulle få på sig kläder, nycklar skulle hittas och höns matas innan avfärd.

Wilmer stod alldeles stilla på farstukvisten och jag lite stressintresserad och försökta skynda på honom till hönshuset.
- Jag lyssnar på musik, sa han
och jag stannade upp och lyssnade. Tuppens hördes gala från hönshuset och ett kråkas kraxande ljöd en bit bort.

- Vad är det där för ljud. Är det en ekorre jag hör? frågade Wilmer.
- Nej, det är en Skata
- Och där nere går ett rådjur, sa Wilmer och pekade nere i hagen.
- Och där bland träden går ett till, viskade Lillskrutt.
- Här står jag på trappan och hör en tupp, en skata och en kråka på samma gång. Det är musik. Och så ser jag 2 rådjur samtidigt, sa Wilmer.
- Ja det är verkligen musik, Någon dag ska vi ta oss tid att verkligen lyssna lite mer, sa jag innan vi stressade vidare.

Det var ett fint ögonblick och jag är glad att jag har barn som faktiskt hör och uppskattar naturens musik. Jag blev lite arg på mig själv att jag var så stressad den där morgonen och gjorde en mental anteckning om att vi ska återknyta till detta en annan gång.  Att stanna upp här och nu och bara lyssna.

Jag forsätter spruta ur mig inlägg.
Liksom knyter ihop säcken om mitt helt fantastiska spännande liv, som säkert intresserar nästan hela världen. Jag sprutar ur mig fakta om MIG och mina göromål som är så avundsvärt intressanta att jag kanske t om borde skriva mina memoarer snart. För visst vill väl alla läsa en sådan bok!?

Hm, min blogg är min spegel till det förflutna. Jag skulle skriva även om ingen läste faktiskt.

I dag var det - 10 grader. jag kom upp till hus och barn lite före 7 på morgonen.
Barnen hade sina reflexvästar i väskorna de båda hade glömt i skolan så det fick bli lösa reflexer, pannlampa och ficklampa när de gick i väg till skolbussen i halvdunklet.

Och jag har suttit här i kökssoffan och bloggat hela morgonen.
Men alldeles strax ska jag nog lyfta rumpan här i från och sätta i gång med lite städning.
Ute skiner solen och jag känner att jag egentligen BORDE ge mig ut på en uppfriskande promenad, men hemmapyssel och bakning drar minst lika mycket.

Jag har en glad känsla i magen för min allra bästaste vän från ungdomen har hört av sig till mig via ett privat meddelande på Facebook och vill träffas. Vi har glidit i från varann på sista tiden och det har lämnat ett stort smärtsamt hål inom mig. Jag har nu försökt hitta tillbaka till honom och efter lång tystand känns det som han nu öppnar en dörr mot ny vänskap, men jag vet inte än. Man är inte 14 år längre. Saker är inte lika lätt och självklart som då, men jag vet att jag saknar honom!

Halva helgen ska jag vara med mina barn och andra halvan ska jag tillbringa med mor+karl som vill bjuda på mat och vin. Resten av helgen är fortfarande ett oskrivet blad.

Men nu ska jag ta tag i första halvan. Dels städa TV-rum och få bort en långvarig kattpisslukt som jag inte orkat ta tag i förut. Jag har 3 honkatter som inte är supersams med varandra vilket orsakat i protestpiss/markeringspiss. jag måste splittra trion men det orsakar att en av dem på något vis blir lidande och jag har dragit mig en del för att splittra dem och hoppats på att de blir sams men det verkar inte bli så. Min jourkatt får nog återvända till lägenheten där hon tyvärr nog måste bli innekatt igen och ensam. Inte kul. Då måste jag i så fall skaffa en kattungekompis till henne. Inte lätt denna årstid. Vuxna katter är svåra att sätta ihop och hon verkar lite elak/dum i skallen eller något och en busig kattune passar nog henne bättre än en vuxen etablerad honkatt.

Städa ett par rum och baka bröd är dagens plan. Helst innan barnen kommer hem. Det gör de om 1 timme och 40 minuter. Dags att sätta fart.

Istället för det där långa långa inlägget valde jag att dela upp den senaste tiden i flera inlägg.
Men det är ju ändå en slags avskalad dokumentation. Jag blir arg på mig själv för bloggen är ju min spegel bakåt i tiden.

I dag mår jag ganska bra. Det har varit en jobbig tid med min sjukpenning som strulade. Dels skapades det ett tomt byråkratiskt hål den tiden jag avsade mig arbetsförmedling och a-kassa och var modig och trotsig och försökte klara mig själv med alla mina småjobb. Men den tiden var försäkringskassan tvungen att få dokumenterad för att lyckas fasställa en inkomst att räkna på. Jag vet inte hur många intyg de krävt från alla arbetsgivare men det har tagit TID. Alldeles nyligen fick jag mina pengar. Hade inte vår vän Leffe funnits och lånat oss pengar så hade jag nog hamnat på hispan.
Jag är honom evigt tacksam för hans orubbliga vänskap till oss. Han är en speciell man med många små egensinnigheter, men jag tycker om honom mycket mycket.

Så nu är ekonomin lite stabilare och därmed mitt psyke, men jag känner att jag MÅSTE hitta ett fast jobb nu. Det är så krångligt med allt när man blir sjuk och jag har en plastik som väntar på mig med minst en månads sjukskrivning. Jag hade ett jobb på G. Som personlig assistent. 75% arbetstid. Jag tyckte det kändes bra när jag provjobbade där. Jag är tänkt som vikarie men på chefen lät det som om det kunde finnas en stor chans att få en fast tjänst där, så nu går jag och hoppas på det.

Jag längtar efter en semester som alla andra och att ha råd med det nödvändigaste och inte snåla på precis ALLT. Vi har inte en enda sparkrona kvar och husförsäljningsbeslutet hänger över oss, men vi drar på det. Ingen vill skiljas från huset men vi orkar nästan inte med den jobbiga ekonomin och på nåt viss är det idiotiskt att ha ett stort 30-talshus på landet och ingen buffert.

Jag och G pratade om detta när vi var på BUP senast. Hon skulle kolla upp om vi kunde få något slags ekonomist stöd för att vi lever så här, för till största delen gör vi ju det för Wilmers skull som har extremt svårt för att byta miljö, göra stora uppbrott och förändringar, men som hon sa så kan vi ju inte anpassa vårat liv helt och hållet för hans skull. Om vi måste flytta så kommer ju W klara det med mycket förberedelse. Men hon tyckte artt våran lösning var så fenomenal att vi borde hålla föredrag och få andra människor att följa vårat exempel. Ha ha, jag och G är inga fördragsmännsikor. Vi är inte för folkgrupper över huvudtaget. Och vårt exempel är kanske bra. Det är så klart det mest optimala för barnen, men alla KAN inte leva som vi. Dels krävs det vänskap, samarbete, extrem flexibilitet och självuppoffringar, och vem som helst kan inte leva så fattigt som vi vant oss vid att leva. Men jag önskar att fler kunde samarbeta mer kring barnen (och kommunicera) och inte hålla så nitiskt på sin mamma/pappavecka.

När det gäller hussäljning önskar jag att jag slapp känna mig så vacklande. Att jag en dag bara kunde känna att sälja eller stanna var det enda rätta. Jag är extremt kluven. Jag ÄLSKAR ju att bo här, men samtidigt vill jag ha det bättre ekonomiskt, känna mindre stress och inte ständigt vara beroende av bil, men jag älskar ju att mata mina småfåglar, kunna göra en eld på gården, plocka ägg från hönshuset och se den lilla sjön från fönstret.
Vann jag en miljon skulle jag nog betala av huset o stanna, så mitt hjärta är ju här :(
Det är ett svårt val men det lutar nog mest mot försäljning ändå........tror jag.

Vi har haft en bra tid jag och ungarna.
Jag känner att vi har det ganska harmoniskt tillsammans även om barnen har fått en lite råare jargong sins emellan. De är mer otrevliga och hårdare mot varann nu för tiden. Det är trist, men å andra sidan är det nog vanligt att syskon retas och irriterar varann. Men i det stora hela tycker jag barnen verkar må bra. De trivs båda i skolan och är glada.

Lillskrutt är en riktig tjejtjusare och ganska poppis. Han är väldigt söt och charmig. På sista tiden har han frågat mig mycket om kärlek, hur man gör för att bli ihop med någon och sådant och nu den senaste veckan har han pussats med 2 tjejer i klassen. Jag tror att han är lite ihop med den senaste.

Wilmer är ingen tjejtjusare alls men berättar istället med glittrande ögon om sådant han lärt sig. Han har nyss avslutat sin första syslöjdstermin och börjat med träslöjd och verkar tycka att det är jättekul, och han suger åt sig fakta av alla de slag och börjat sluka böcker.

Lillskrutt har gått på gympa på onsdagkvällar men på sista tiden fått för sig att han vill börja med karate istället. Jag har varit lite tveksam till det men så dök det upp en annons i lokalblaskan att de nu kör i gång barnträning för nybörjare. Jag pratade lite med min vän Frode som tränat karate i många år och ringde även upp min gamla kompis BK som faktiskt är tränare i kampsportens hus. Vi hade ett långt och positivt samtal, och jag bestämde att Lillskrutt får prova. Han blev eld och lågor. Wilmer verkade lika engagerad han också men jag trodde inte alls att han var intresserad av att börja men när jag frågade honom så ville han också börja med karate. Frågar man inte Wilmer så får man heller inget veta :-). Så i går var barnen på sin första träning. Tyvärr jobbade jag så jag missade den synen, men G var med hela tiden och sa att det verkade jättebra och att han upplevde det som en riktigt bra träning som verkligen gav något. Så nu blir det nog till att hitta 2 karatedräkter.

Kul. Jag är själv uppväxt i en osportig familj. Jag blev vid 9 års ålder överviktig. I högstadiet var jag kraftig men inte särskilt tjock. Men rund har jag nästan alltid varit. När jag var 18 började jag lägga på mig mycket och sedan dess har jag dragits med övervikt som jag lyckats banta ner några gånger men alltid lagt på mig mer igen. Jag vill uppfostra mina barn hälsosamt och kroppsmedvetet. Jag vill uppmuntra dem till fysiska aktiviteter. Inte tvinga, men uppmuntra och jag vill också vara en förebild och röra på mig tillsammans med barnen.

Jag tycker att det är en kul tid med barnen just nu. Det händer så mycket i deras hjärnor. Mycket tankar och funderingar som är spännande att ta del av. Lillskrutt berättar om sina målande vitt och brett. Med Wilmer den lilla musslan får man som vanligt vara en detektiv och god lirkare för att få del av hans tankar som ofta beskrivs fåordigt, men det händer att även han kan vara pladdrig och entusiastisk.

Den 5 Januari träffade jag plastikkirurgen. En mycket varm, engagerad och trevlig kvinna.
Min mage var absolut berättigad plastik och jag fick i princip ta en tid när jag ville men jag ville dra på det lite och sa att jag gärna tar en tid i april-maj.

Mitt stora är som går några cm ovanför naveln var tydligen inte helt lätt ta sig itu med och hon sa att det inte kommer bli en perfekt mage. Men en massa överskottshud ska bort och ärret ska dras ned så det hamnar under troskanten och magen kommer bli hyfsat platt! Ingenting är väl perfekt på min kropp. Jag är bara glad att jag slipper se vanskapt ut, och får man bort häng och får en hyfsat platt mage så kommer jag vara jättenöjd.

Trots mina trista sjukhusvistelser ser jag fram emot operationen nu.
Jag har slutat röka igen, kommit i gång med regelbunden motion och ska försöka få ännu bättre magmuskler inför operationen även om hon märkte på min muskulatur att jag inte var helt otränad :-)

Vikten känns lite halvt oroväckande just nu.
Jag har ökat i vikt ett par kilo. Det kan vara muskler eftersom jag kommit i gång rätt mycket med motionen, men det känns ändå inte riktig bra. Jag var uppe 77 kilo nyligen. 76.4 sist jag vägde mig, men jag har varit nere på 73,4 så det känns lite så där. Nu är min strävan att motionera mer seriöst och komma ned till 73-74 kg.
Känner mig motiverad. 

Jag tror att nyårsafton är den högtiden som ger mig allra värst storhelgsångest.
Då ska man ha så kul och man ska vara med vänner,
Och jag har ju knappt några vänner. Men i år hade jag bestämt att vara med mina barn och att de skulle få se nyårsraketer. Det var plan 1. I god tid kontaktades vän Kalle. Han är allergisk mot katter och jag har ju för närvarande 3 katter hemma i huset, men han tackae ja ändå och vi löste det med att han sov på hotell och vi tillbringade eftermiddagen inne stan och letade geocachingburkar tillsammans med barnen.

Vi återvände till huset sen eftermiddag där jag förberett nästan allt. G och Leffe kom och vi gjorde en stor brasa ute på gårdsplanen och tände grillen där vi grillade grillspett av olika slag. Det var en kall och klar kväll och det var riktigt mysigt med elden och alla maschaller vi tänt runt omkring. Maten åts inne men mycket av tiden tillbringades ute kring elden.


Barnen fick gå ock lägga sig ett par timmar och väcktes 23.00 och vi åkte ned till stan där vi tittade på nyårsraketerna från en bra plats. Sedan upplöstes sällskapet och jag kunde konstater att denna nyårsafton blev riktigt hyfsad. Barnen var glada och det var viktigast av allt.

Och nu har jag ägnat säkert en halvtimme åt att få in lite bilder från denna kväll, men jag har dels en ny dator och dels har bilderna hamnat på ett ställe där jag kan se dem men inte flytta dem hit. Nåja. Det kan ju hända att jag lyckas med det någon gång :-)

Julen 2011 blev en riktigt bra jul. Jag hade ingen större stress och mer inspiration än någonsin. Pepparkaksbyn med 8 små hus blev klar och placerades på en ugnsform täckt med bomull. Det blev som en liten gammaldags gård. Tyvärr glömde jag att fota den och på själva julafton var det för stressigt men både min mor och G fotade med sina mobiler så jag hoppas att de lyckas tömma sina mobiler och skicka bilderna nån gång.

Jag gjorde mitt livs första ischoklad och det blev även dajm. Det var ju himla skoj att göra godis. Och enkelt. Det har jag inte gjort för sista gången.

Och en fin gran blev det och en massa god mat. Jag försöker testa en ny rätt varje år till julbordet. I år blev det strömmingslåda. Det har jag inte heller gjort för sista gången. Jag testade även att lägga in egen sill.

Min mors nya "pojkvän" firade med oss i år och det kändes helt okej att ha honom här hos oss. Mycket av min julångest tidigare har ju berott på att jag inte tyckte om mammas dåvarande man. Det var en plåga varje gång jag träffade honom. Man ska ju inte tala illa om de döda men så var det.
Och så kom ju min kära far och han stannade kvar över natten och vi tokspelade på barnens julklapps playstation. Min far är ju en riktig spelnörd. Han satt kvar och spelade när jag gick och lader mig framåt småtimmarna och sedan på morgonen när jag klev upp satt han och barnen och spelade. Han har inte haft så mycket gemenskap med mina barn så det var riktigt kul.

Som sagt en bra jul.

Lillskrutt är en sann djurvän. Han kan klappa och småprata med hundar i evighet.
När vi hade kycklingar tillbringade han långa stunder i hönshuset och hönorna känner honom så väl att en del äter ur hans hand. Han gullar med marsvinen, matar katter och småpratar med kajorna i stan osv.

I går hade han några nässelutslag som kliade och plötsligt kliade det i huvudet också. Jag blev orolig för löss och gick igenom hans långa kalufs så gott jag kunde utan att hitta något. Så i natt drömde han om löss. Men det var ingen äcklig dröm utan han drömde att han hade lössen som husdjur. De var stora som fästingar och han hade gjort i ordning en vrå åt dem i marsvinsburen med höga kanter så att de inte skulle smita. Sedan lekte han med dem.

Ha haa...en sådan dröm kan väl bara en sann djurvän ha eller någon naiv nog att inte förstå vilket besvär löss egentligen kan vara.

I dag ringde en av de gulliga kirurgerna som opererade mitt tarmvred.
Han ville höra hur jag mådde och jag sa att jag mådde hur bra som helst.
Och det gör jag. Jag har verkligen lagt den där sjukhustiden bakom mig nu och ältat det jag velat älta och såren är fint läkta och jag känner mig inte så förvirrad och trött längre.

Önskar bara att jag kunde komma igång med lite seriöst motionerande igen, men jag ligger ju verkligen inte på latsiddan för det. Det känns som om jag är i rörelse mest hela tiden, men min kropp skulle må så mycket bättre av seriös motion. Jag SKA ta tag i det efter jul! I dag lyckades jag simma 15 minuter. Alltid något.

Men det som känns allra mest spännande just nu är att jag den 5 Januari efter nästan ett års väntan fått en läkartid hos kirurgen angående mitt superfula ärr på magen. Det som delar halva magen mitt i tu o får min mage att se ut som en ful rumpa. Jag KAN ha beklagat mig en smula över det förut :-) Jag bara hoppas att jag kan få en plastik beviljad och även få bort en del lös hud efter viktminskningen. Men jag törs inte hoppas allt för mycket.
Men jag hoppas ändå. Jag känner mig ful o vanskapt. Jag skäms när jag klär av mig inför män och jag är inte bekväm på badhuset när fólk tittar i smyg o små barn stirrar. Men jag KAN leva med det, men det vore så himla skönt att få slippa.

Jag satt och fikade på Maxi med barnen förut i dag. Lillskrutt pladdrade som vanligt.

- Det är bara jag och Linus som bor på landet. BARA vi 2.
- Jaha...är det bra eller dåligt?
- Det är BRA. Jag tycker att det är tufft att städa hönshuset och marsvinsburen (Buren städas utomhus och töms på sitt innehåll på komposthögen och nytt sågspån fylls på ute i garaget) o så (säger Lillskrutt och ler med hela ansiktet)
- Jaa, jag tycker också att det är tufft att bo på landet....och bära pellets och skotta snö o så.

Fan vad TUFFA vi är! :-)